Vi lever i en marknadsekonomi där ”marknaden” styr efterfrågan och utbud.
Visserligen inte i en ren marknadsekonom utan mer i en blandekonomi där
vissa delar av marknadsekonomin regleras av exempelvis lagar eller andra
politiska beslut. Motsatsen är planekonomi där beslut om hur resurser ska
fördelas och användas fattas centralt av politiska församlingar och sedan
administreras av olika, oftast centralt placerade, enheter. Länder som
tidigare använt ett planekonomiskt system övergår till marknadsekonomi
(blandekonomi) i en ganska snabb takt.
Hur fungerar en ren (fullständig) marknadsekonomi?
Låt oss först konstatera att detta blir ett teoretiskt resonemang
eftersom en ”fullständig” marknadsekonomi förmodligen inte existerar. För
att en sådan ska existera får inte staten reglera eller subventionera
företagen, marknaden, på något sätt – vilket inte är särskilt troligt.
Utgångspunkten i en marknadsekonomi är att människor strävar efter att
maximera sin nytta genom att rationellt agera på den information de får. För
detta krävs fullständig information, är naturligtvis svårt att få, vilket
innebär att en kund inte alltid handlar rationellt. För företagens del
gäller i en marknadsekonomi att de strävar efter att maximera sin vinst.
Företagen är privatägda och ägarna vill ha bästa möjliga avkastning på
insatt kapital.
Det råder fri konkurrens och antalet företag på en viss marknad är så
många att inte ett eller ett fåtal dominerar. Företagen producerar utifrån
de behov och krav som marknaden har. Eftersom de konkurrerar med varandra
måste de ständigt arbeta med att förbättra sina varor och tjänster och kunna
tillverka dem till lägre kostnader än konkurrenterna. Teoretiskt innebär det
att samhällets resurser används på ett optimalt sätt.
Om lönsamheten är stor på en viss marknad lockas företag att etablera sig
där. Utbudet blir större och priserna sjunker. De företag som är ineffektiva
och inte klarar konkurrensen försvinner från marknaden.
Priset bestäms av utbud och efterfrågan. Det är konsumenternas fria val
som styr vad som produceras. Är utbudet stort och efterfrågan liten sjunker
priset. Är utbudet litet och efterfrågan stor blir priset högt. (Anm.
Fundera lite över bostadspriserna i olika delar av landet. Vad händer om
antalet bostäder kraftigt ökar där priserna är höga?)
Genom de fria marknadskrafterna utnyttjas samhällets resurser på det mest
optimala sättet. Det leder till att konsumenternas behov tillfredställs
utifrån deras önskemål genom de val de gör. De ”bästa” företagen överlever
och de som inte kan hävda sig i konkurrensen får lämna marknaden.
Nyckelord i en marknadsekonomi:
Nyttomaximering av konsumenter.
Fullständig valfrihet för konsumenterna när det gäller att använda
sina pengar.
Vinstmaximering av företag.
Fri företagsetablering och fri konkurrens på marknaden.
Effektivitet genom att samhällets resurser utnyttjas på bästa
sätt.
Blandekonomi
Det finns en hel del negativa saker som uppstår i en (ren)
marknadsekonomi.
Kritiska röster hörs bland annat om följande:
Förmögenheter och inkomster fördelas ojämnt d.v.s. hur
produktionsresultatet fördelas, kunden har inte fullständig information och
påverkas i sitt val av bl.a. reklam, det finns inget "pris" på exempelvis
företagens föroreningar utan vissa kostnader får bäras av samhället, vissa
företag börjar växa och makten koncentreras till ett eller ett fåtal företag
på en viss marknad vilket innebär att marknadskrafterna delvis sätts ur
spel.
För att möta dessa negativa delar i en marknadsekonomi har de flesta
länder en blandekonomi. I grunden är det en marknadsekonomi men den styrs i
olika riktningar utifrån bl.a. samhällets värderingar i olika frågor.
Politiska församlingar stiftar lagar och regelverk som reglerar marknaderna
på olika sätt.
Tidigare var det vanligt med statliga stöd, t.ex. etableringsbidrag,
transport- bidrag, investeringsstöd, fördelaktiga lån, till företag. Dessa
har dock minskat under senare år, där framförallt EU har pressat på för att
inte stater ska gynna vissa inhemska företag på ett sådant sätt att den fria
konkurrensen inte fungerar.
Genom att använda skatter och avgifter stimulerar eller bromsar staten
utvecklingen inom vissa branscher. Bakomliggande faktorer kan vara av
exempelvis hälsoskäl och miljöskäl.
I en blandekonomi förekommer olika ägandeformer av "företag". Vi har
självklart privat ägande men även kooperativt och statligt ägande. Företag
som bearbetar samma marknad kan ha ett privat ägande men även konkurrera med
företag där staten äger hela eller delar av ett företag.
I Sverige bedrivs en stor del av verksamheter, främst tjänster, inom den
s.k. offentliga sektorn. Det handlar om något som brukar beskrivas som
kollektiva varor och tjänster. De är oftast svåra att prissätta, kräver
mycket kapital och personal. Hit kan vi räkna hela vår infrastruktur med
vägar, järnvägar och kollektivtrafik samt försvaret, polisen och
domstolsväsendet. Vi har hela sjukvårdssystemet, barnomsorgen och
utbildningsväsendet som andra exempel.
Naturligtvis kan en bro, en viss vägsträcka, ett speciellt sjukhus, en
skola etc. drivas av privata företag. Men det är svårt att tänka sig hela
vägnätet, alla skolor eller hela sjukvården, försvaret, ska drivas av
privata företag.
Grunden till ett så pass stort statligt (landsting, kommuner) ägande och
reglerande av marknaden på olika sätt är att uppnå en fördelningspolitik som
samhället i stort anser önskvärt. Det handlar om att erbjuda alla
barnomsorg, likvärdig sjukvård och utbildning oavsett de privatekonomiska
resurserna.
Vi kan dock konstatera att statens ägande och drivande av olika
verksamheter stadigt minskar genom att privata företag får tillträde till
delar av den offentliga sektorn. Möjligheten för staten att styra dessa
privata verksamheter med lagar, regler och kontroller är fortfarande stor
och att bara ha beställarrollen kan ha sina fördelar istället för att
samtidigt både vara beställare och utförare.
Sök på expowera:
eller sök mer information på webben:
|