 startsida < ekonomi < kalkylering |
|
| Självkostnadskalkyl |
|
Självkostnadskalkylering är en metod för fullständig
kostnadsfördelning. Detta innebär att en kostnadsbärare (produkt) får
bära sina särkostnader samt en framräknad andel av de samkostnader som
finns i företaget. Totalresultatet blir positivt för företaget om
priserna konsekvent täcker självkostnaden för produkterna.
Självkostnadskalkylering används främst i tillverkningsindustrin.Självkostnadskalkyl - samtliga kostnader i företaget fördelasSjälvkostnadskalkylering används främst till att ge underlag för pris- sättningsbeslut på lite längre sikt och för långsiktiga lönsamhets- bedömningar. Vid mer kortsiktiga beslut är det oftast bidragskalkylering som används. Vid självkostnadskalkylering får företaget fram sitt resultat på följande sätt: Resultatet = Totala intäkterna - Totala självkostnaden Innebörden av detta är att vid självkostnadskalkylering är samtliga kostnader fördelade på produkter ända fram till dess att de är levererade och betalda. Då samtliga kostnader ingår i självkostnadskalkylen
måste företaget använda sig av vissa fördelningsnycklar för att de
indirekta kostnaderna ska kunna fördelas på kostnadsbärarna. De
fördelningsnycklar som används är
Genom olika beräkningar mellan de direkta kostnaderna och ovanstående fördelningsnycklar görs olika påläggssatser. Hur dessa beräknas beskrivs nedan. Låt oss först beskriva vad direkta och indirekta kostnader är. Direkta och indirekta kostnaderEn kostnadsbärare kan vara en produkt, vara eller tjänst. Företagets
kostnader fördelas på dessa kostnadsbärare. Fördelningen ska vara
"rättvis" så att en vara eller tjänst verkligen bär sina
egna kostnader. Att fördela de indirekta (gemen- samma) kostnaderna på
ett "rättvist" sätt är inte alltid det lättaste. Direkta kostnaderDirekta kostnader är de kostnader som kan hänföras "direkt" till kostnadsbäraren. Exempel på sådana kostnader är material som åtgår till produkten, personalkostnader som är direkt förknippade med produktens tillverkning eller tjänstens utförande. De vanligaste direkta kostnaderna i ett tillverkande företag är
|
| MO | Materialomkostnader. Kostnader i samband med material- processen före tillverkningen. Kan som exempel vara lager- kostnader, löner till inköps- och lagerpersonal, svinn. |
| TO | Tillverkningsomkostnader. Kostnader som normalt uppstår i eller kring själva produktionsprocessen. Kan vara driftskost- nader för maskiner, löner till konstruktions- och planerings- personal, avskrivningar på maskiner och lokaler, svinn och kassationer. |
| FO | Försäljningsomkostnader. Kostnader som uppstår i sam- band med försäljningsprocessen. Löner till säljare och marknadsförare, reklam. mässkostnader, resekostnader, bilkostnader etc. |
| AO | Administrationsomkostnader. Kostnader för övergripande stabsfunktioner. Exempel på detta är kostnader för ekonomi- personal- och företagsledning, datorsystem, kontors- och förbrukningsmaterial, revision och styrelsearvoden. |
| AFFO | Affärsomkostnader. Det är inte alltid så lätt att skilja kost- nader inom områdena FO och AO åt, inte heller nödvändigt eftersom båda använder företagets totala tillverkningskostnad som fördelningsbas. Därför är det vanligt att företag slår samman dessa båda omkostnadsområden och kallar det AFFO, affärsomkostnader. |
Beräkning av påläggssatser
För att fördela företagets indirekta kostnader brukar företaget normalt använda sig av de direkta kostnaderna som fördelningsbas. Vanligast är att företaget räknar fram ett procentuellt påslag som sedan används då en produkts självkostnad beräknas.
Vanligast
att fördela materialomkostnaderna är att göra det utifrån företagets
förbrukning av direkt material. Ett annat sätt att fördela kan vara
lageryta d v s MO fördelas utifrån produkternas ianspråktagande av
lagerutrymme.
Tillverkningsomkostnaderna
fördelas vanligen som procent av direkt lön. Andra sätt att fördela TO
på kan vara som kronor per maskintimme eller som kronor per arbetstimme.
Då affärsomkostnaderna fördelas används oftast företagets totala tillverkningskostnader som påläggsbas. De totala tillverkningskostnaderna är summan av dM, MO, dL, TO och om det finns direkta tillverkningskostnader.
När påläggsbasen beräknas kan företaget utgå från
- förra periodens utfall - Efterberäkningsmetoden
- budgeten - Budgetmetoden
- ett normalår - Normalårsmetoden
Vi illustrerar de olika metoderna genom att använda TO - pålägg:
Efterberäkningsmetoden
Budgetmetoden
Normalårsmetoden
Hur självkostnaden räknas fram
Då kostnaderna fördelas på en produkt görs det som en påläggskalkylering. I uppställningsexemplet nedan har vi valt att fördela påläggen i procent.
Självkostnad för en produkt räknas fram enligt följande:
| dM, direkt material | |
| + | MO-pålägg, i % av dM |
| + | dL, direkt lön |
| + | TO-pålägg, i % av dL |
| + | särskilda direkta tillverkningskostnader |
| = | TK, tillverkningskostnad |
| + | AFFO, i % av tillverkningskostnad |
| + | särskilda direkta försäljningskostnader |
| = | Produktens självkostnad |
Det företaget får fram efter att ha gjort denna uträkning är
produktens själv- kostnad. Priset som sedan sätts på produkten beror
på flera faktorer. Företaget vill naturligtvis tjäna så mycket pengar
som möjligt på sin produkt men vilket pris man kan ta ut styrs bl.a. av
konkurrensen och vad kunderna är villiga att betala.
Exempel på en självkostnadskalkyl
Ett mindre industriföretag tillverkar produkter i mässing. Under året får de en förfrågan om att tillverka en adventsljusstake. Företaget använder budget- metoden för att fördela sina indirekta kostnader.
Företaget har följande budgeterade kostnader för året
| dM | 9 900 000 kr |
| dL | 4 400 000 kr |
| MO | 800 000 kr |
| TO | 1 100 000 kr |
| AFFO | 2 300 000 kr |
Pålägg beräknas enligt budgetmetoden det vill säga:
MO-pålägg = (800 000/9 900 000) x 100 = 8 %
TO-pålägg = (1 100 000/4 400 000) x 100 = 25 %
AFFO-pålägg = (2 300 000/16 200 000) x 100 = 14 %
För adventsljusstaken beräknas det direkta materialet till 25 kr och den direkta lönen till 28 kr. Självkostnaden för adventsljusstaken blir
| dM | 25.00 kr |
| MO (8% av dM) | 2.00 kr |
| dL | 28.00 kr |
| TO (25% av dL) | 7.00 kr |
|
|
|
| Tillv. kostnad | 62.00 kr |
| AFFO (14% av TK) | 8.70 kr |
|
|
|
| Självkostnad | 70.70 kr |
Självkostnadskalkylens brister
Självkostnadskalkylering har en hel del brister. Den utgår från en viss tillverk- ningsvolym och stämmer inte om volymen blir en annan - vilket är ganska vanligt. På det sättet som de indirekta kostnaderna fördelas är det svårt att få en "rättvis" fördelning. Ta till exempel en produkt som kanske blivit mer svårsåld - säljarna får lägga mer tid på den produkten vilket innebär att den borde få ett annat AFFO-pålägg.
En kritik som också riktas mot självkostnadskalkylen är att pålägget ofta räknas i procent. En dyr produkt får då ett påslag som i kronor är betydligt högre än en billigare produkt. Det behöver ju faktiskt inte vara på det viset att den dyrare produkten är mycket kostsammare att tillverka än den billigare - det kan ju istället vara precis tvärtom.
Den självkostnad som räknas fram är därför inte så exakt som siffrorna ger vid handen. Självkostnadskalkylen är dock en bra hjälp i att uppskatta en produkts självkostnad.
Många större företag har
idag ett annat kalkylsystem som de använder. Detta kallas ABC-kalkylering
(Activity Based Costing) och bygger på att alla aktivi- teter i ett
företag (även de indirekta) utförs för att stödja en produkts väg
från tillverkning till försäljning. Alla aktiviteter prissätts och
sedan är det bara att ta reda på vilka aktiviteter en produkt utnyttjar.
Företaget har med andra ord en internprissättning på aktiviteter som
utförs.
Upp
|
| Senast uppdaterad: 2007-03-21 | © Bo Lilja |